När jag gjorde slut med Ulf Lundell
Jag har haft en relation med Ulf Lundell i hela mitt vuxna liv.
En dag, det var på vårvinterna 1997 så tröttnade jag och skrev ett brev adresserat till Bastugatan och förklarade att jag var klar med honom. Det var slut.
Året innan hade han släppt På andra sidan drömmarna, en dubbelcd som jag fortfarande tycker är det bästa han gjort. Kanske blev det för mycket, som en överdos. Eller var det bara så att man skall sluta när det är som bäst.
Nu har jag förstås inte varit ihop med Lundell men sådana petitesser behöver vi inte fästa oss vid.
Solen lyser utanför mitt fönster. Jag skall gå ut och lyssna på fåglarna.
"Morgonen doftar vår och jag är glad igen"/Lundell.
Måndagen före Bingsjö
Så här är det; spelmansstämman i Bingsjö går traditionellt av stapeln den första onsdagen i juli. Måndagen i samma vecka är det stämma i Svabensverk.
Veckan innan har det varit stämma i Delsbo och så där håller det på.
Så från Svaben drar folk vidare till grannbyn Bingsjö redan på tisdagen. På torsdag är det dags för Östbjörka och på fredagen spelas det i Boda.
Kul är det, riktigt kul. Jag har bott borta några år och inte varit med sedan 2007. Nu är jag hemma igen och ser fram emot sommarens musik.
År 2007 hade jag Västerbrokören och Stefan Sundström här hemma. De hade konsert i stallet, Nina Ramsby bestämde sig för att haka på så hon kom också upp. Stefan och Nina sjöng sedan duett i stallet, En näve näring.
Året innan hämtade jag upp Stefan på stationen i Falun. Han slängde åt mig sin MP3 när han hoppade av tåget.
MP3, minns ni? Man hade sådana apparater år 2006.
"Lyssna på det här" sa han. "Jag håller på med ett nytt arr av Charlies låt".
Och jag lyssnade.
Jag tyckte om.
Det var Engstrand, men nu med himmelska körer. Under ledning av Caroline af Ugglas tog sig helt ovana körsångare an låten. Repen finns på youtube. Leta själva, jag skall inte trötta er med för många klipp.
Men här nu då.
Lyssna till En näve näring. Underbar.
Här är dock inte kören med, det här är från TV4:s morgonprogram med bara Nina och Stefan. På Spotify hittar ni låten med körer och allt.
En näve näring är skriven av Charlie Engstrand i Västerbrokören.
Ja, och sedan. En bra kväll. Stallet släcktes ner och alla kom hemdruttande till oss, folk med instrument av alla de slag. Gårdsplanen blev full och i huset trängdes folk. Det finns en grupp på fb som heter "Vi som har varit fulla med Stefan Sundström", och jo, jag är med där.
Lite bilder.
Klint Olle igen, bilden är tagen på Holmtorget i Falun 2006. Duktiga filmaren Åsa M Eriksson gjorde en dokumentär om Olle som visades på SVT i juni 2008.
Kika lite här.
Morfar och Gea i toppform någon gång i gryningstid.
Peter Smoliansky, fram till -91 trummis i Eldkvarn. Numera har han lagt all musik på is, lessnade väl kanske. Peter hänger också här i Svaben, han har en liten stuga mitt på skogen.
Nicke Andersson från VBK och bakom står dögrävarn från Dala Järna som för övrigt heter Thord. Dögrävarn har i trettio år eller så blandat ihop en egen snaps som han alltid tar med till Bingsjö. Alltid. Han har också alltid åkt förbi lanthandeln i Ingels och köpt butterkaka. Väl framme i Bingsjö bjuder han sina kompisar och sedan kan festen börja. Dögrävarn och han polare håller till nere i något som kallas Västerdalsträsket, där samlas folk från Dala Floda, Äppelbo, Malung och så vidare. Det har de gjort sedan den första stämman år 1969.
Ni ser själva att det börjar bli lite PRO över sällskapet.
Dögrävarn har problem nu, både med snapsen och butterkakan. Lanthandeln i Ingels har slagit igen och snapsen tar slut redan på måndagen. I Svaben, hemma hos mig. Vad göra?
Bingsjö.
Hemma i köket.
Västerbrokören.
En gång i slutet av 90-talet tror jag det var så råkade jag slå på TVn. Jag hamnade mitt i en dokumentär som hette "Västerbrokörens underbara värld".
Jag tänkte ungefär "Vad i helvete..."
Omedelbart så bestämde jag mig för att boka bandet när tillfälle gavs. Det gick några år men sedan så ringde jag och bjöd in dem till Nisserska Teatern. I och med det inleddes en vänskap som består än idag. Många spelningar har det blivit och många resor upp till Delsbo där VBK håller till.
VBK är kult, minst sagt.
Sundström ser till att göra åtminstone några spelningar om året tillsammans med dem, till exempel på Rosehill i Ljusdal någon gång i augusti. Åk dit.
I slutet av 2011 kom de ut med en ny cd.
Alla har glömt
Jag kommer inte ens ihåg de jag hörde igår, utom Ranelid och Flink då förstås. Fast de har jag också glömt bort, själva låtarna alltså.
Ola Salo gillade jag, och Ryback.
Från 2009 har jag ett stakt minne.
Ett underbart ögonblick.
Årets bästa låt.
Men den var inte med i tävlingen överhuvudtaget utan snarast någon slag pausunderhållning.
Check this!
Journalisten Robert Lagerström har skrivit en biografi om artisten, människan och myten.
"Freak - boken om Freddie Wadling". Läs den.
Under fler år av sin uppväxt pratade inte Freddie. Han var helt tyst. Det var ingen som lyssnade i alla fall, förklarar han. Hemskt.
Här är några klipp från sånger jag tyckt om under åren.
Och så måste vi ha med ett av Norges alla mystiska bidrag.
Norge är det land som har kommit sist och fått noll poäng flest gånger i tävlingens historia. De har fått noll poäng fyra gånger och hela tio jumboplaceringar.
Den här låten kom sist men fick i alla fall 15 poäng.
Värd bättre tycker jag.
Karlavägen 99
Lagerlöf, ni minns.
Selma hade en nära relation med Valborg Olander. Valborg lät bygga ett jättestort hus på Villavägen i Falun, granne med Selma.
Här ser ni huset. Foto är lite dåligt men huset är dessto bättre.
Sedan Selma köpt tillbaka Mårbacka år 1907 och börjat hänga där nere mest hela tiden så tröttnade väl Valborg på att sitta här för sig själv.
Selmas täta resor till huvudstaden gjorde också att hon hade behov av ett tillhåll i Stockholm.
Så Valborg sålde huset på Villavägen 23 och köpte en rejäl paradvåning på Karlavägen. En elvarummare på Östermalm närmare bestämt.
Nu kommer vi till det som jag vill berätta om.
För ett par år sedan så fick jag för mig att gå till adress Karlavägen 99. Tänkte att det sitter väl ett plakat eller något vid porten. Selma var ju här mycket ofta, bland annat så firade hon sin 70-årsdag här. Här är en bild på detta.
Ingen skylt.
Ut ur porten kommer dock en herre i hatt och lodenrock. Han skulle ut och rasta sina två labradorer.
Jag passade på att fråga om han visste i vilken våning (man pratar inte lägenhet här) som Valborg hade bott.
"Ja, där bor jag" sade farbrorn.
Hör och häpna! Vi kom i samspråk och jag frågade om det kändes, satt i väggarna, att Selma vistats mycket där. Fanns hennes ande kvar? Spökade hon?
"Om hon spökar? Herregud, var och varannan natt går hon runt. Hon haltar ju lite så man hör att det är hon. Det brukar vara i tvåtiden på natten. När jag tröttnar på henne så säger jag åt henne att gå in i klockskåpet med sig. Och då gör hon det".
Farbrorn beklagade att han inte kunde bjuda in oss, jag hade min kompis Anneli med mig, men hans hustru hade just brutit lårbenshalsen.
(Typiskt sådant man gör på Östermalm, det är så högt till tak när man skall byta glödlampor och stegarna är så rangliga. Gamla, av trä vet ni. Och tjänstefolk är inte som förr, de stämplar in via sms och har bråttom iväg igen).
Men vi var så välkomna vid ett senare tillfälle.
Så vid ett senare tillfälle avlade jag besök. Hissen var av märke Graham Brothers och inredd i mörkt träslag, säkert något utrotningshotat, och hade kristallkrona i taket. Jag blundade och fick doftminnen från min barndom på Söder Mälarstrand.
Våningen var numera delad och farbrorn och hans fru disponerade endast ynka fem rum.
Men det var stora salar så det gick an ändå. Jag blev visad in i salongen och blev bjuden på eftermiddagsdrink och allting.
Min värd hade mycket att berätta. Han hade varit marskalk vid hovet och hade ansvaret för Silvia när hon för första gången kom till Sverige för att hälsa på sin prins. Han visade många bilder från sin tid vid kungliga slottet, många bilder av honom själv och kungaparet, och pratade på.
Det gjorde ingenting, allt var så intressant och han var så uppenbart glad över att få någon att berätta för.
Till slut kom jag dock till mitt ärende - Selma.
Berätta mer!
Visa mig klockskåpet!
Hur ofta går hon igen?
Och så vidare.
Farbrorn visade klockskåpet, det ser ut så här:
Vi gick runt i våningen och han pratade på. Jag märkte dock att hustrun, i klädsam slät page, pumps och pärlor, började himla med ögonen och till slut kröp det fram...
"Jag har lurats" sa farbrorn. "Det där om spökerierna och klockskåpet vara bara något jag sade. Jag ber om ursäkt, men jag tyckte att det skulle bli så trevligt att få besök av två så vackra flickor".
Vasalopp
Åh, vad vi gillade honom. Så himla trevlig!
Vi blev helt kära i Tynell, både dottern och jag. Inte bara i honom utan i hans gulliga son och hans supermysiga fru.
De träffades när de gick skidgymnasium samtidigt. Daniel avslöjade att hon faktiskt var en bättre skidåkare än vad han var. Att hon sedan lade skidkarriären på hyllan berodde på att hon inte hade den rätta motivationen sade hon.
Vi blev till den grad sålda på Tynell att jag kände det som min livsuppgigt att stötta hans Vasaloppsåkande.
Ragga sponsorer, vifta med flaggor, langa dricka eller vad som helst. Ge upp allt och följa honom, som apostlarna ungefär.
Det gick över sedan. Rätt snabbt faktiskt.
Men nu sitter jag i tv-soffan och följer loppet.
Följer Tynell.
Jag önskar att han vinner.
Helgmålsringning
Så här säger Wikipedia: Kyrkobyggnaden var ursprungligen ett skolhus som uppfördes 1864 av ägaren till Svabensverks bruk. Byggnadsmaterialet var slaggtegel. Sommaren 1884 började man bygga om skolan till kyrka. Man lade puts ovanpå slaggteglet och strök sedan på slammad kalk. Söndagen den 12 juli 1885 förrättades första gudstjänsten i den nya kyrkan.
By the way så ä l s k a r jag Wiki. Brukar ibland snöa in totalt. Trycker på "slumpartikel" och får upp vad som helst, så kan jag hålla på i timmar. Jag lär mig en massa, det mesta helt onödigt.
Varje lördag kl. 18.07 ringer klockorna in helgen. Urverket går fel. Det skall naturligtvis vara klocka 18..00. Prick. Men inte i Svaben.
Varje lördag, oavsett väderlek så sitter vi på vår veranda och dricker gin & tonic.
Nu har grannarna börjat joina och det är några stycken som ringer också, vill vara med på distans liksom. Igår skulle vi sjunga en vårsång, Alla fåglar kommit ren, men grannarna var rätt klena på att sjunga. Synd för jag gillar att sjunga andrastämman på den.
Tänker på Selma Lagerlöf. Hon var först i Östra Emterviks socken med att skaffa telefonapparat. En stor nymodighet. Ibland så ringde hon upp kyrkan och lyssnade på högmässan via telefonen. "En fin uppfinning" sade Selma.
Klockan i vårt kapell, Kristineklockan kallad, är av gjutjärn och den första i Sverige som beställdes från Sheffield i England. Fint värre. Det finns bara ett exemplar till i landet, vet ej var men jag ska ta reda på det.
Wikipedia igen.
När jag fick reda på det märkliga med vår klocka så betämde jag mig för att klä upp mig lite till helgsmål så jag började ta på mig min persianpäls med krage i mink. Nu har det också blivit en tradition. Vet ej hur jag skall klara mig ur den situationen i sommar. Men man kan ändra sig hur ofta man vill.
Useless
Den här bilden har valsat runt på fb några dagar.
Kul? Nej.
Föreställ er hur det skulle vara om det handlade om en "useless" kvinna. Inlägget skulle anses som stötande, kränkande och ett exempel på diskriminering.
Hur kan det komma sig att det är helt ok, rentav legitimt, att i olika sammanhang skildra män på det här sättet?
Respekt måste vara ömsesidig.
Bilden är i mina ögon inte bara respektlös utan också smaklös.
Tussilago farfara
Jag är hemma igen, hemma i Svabensverk.
Min vän Eva hittade denna lilla blomma idag, på järnvägsvallen i Falun.
Tussilago farfara är det latinska namnet.
Min Rolf kan namnen på ungefär tvåhundra växter. På latin. I alla fall påstår han det och jag tror honom. Någon gång har jag tänkt att det kanske bara var ett marknadsföringstrick.
Den dag i maj vi träffades, uppe på Grejsans fädbod, så pekade han ut en massa blommor och namngav dem.
Sedan läste han en dikt för mig, rätt ur minnet, det var Barfotabarn av Ferlin. Han sade att han gärna lyssnade på Wagner, målade i olja och så hade han matsäck med sig. En god sallad med lufttorkad skinka, oliver och sånt jag gillar. Men det visste ju inte han.
Någon dag senare kom han upp till fäboden igen, nu hade han med sig rödvin och rosor.
Det har gått några år nu.
Ibland brukar jag testa honom. Pekar ut någon växt och frågar vad den heter på latin.
Han bommar sällan. Han håller måttet, min Rolf.
En tronarvinge föds och jag startar en blogg.
Det finns inget samband mellan dessa händelser, det råkade bara bli så. Det ena är en historisk händelse, det andra inte. Eller vad vet man?
Jag är intresserad av historia och monarkin är en del av vårt kulturarv. Sverige har varit ett kungadöme så länge som landet funnits i sin nuvarande form och att det fött en arvinge till tronen är en stor sak, sett ur den aspekten. Hade jag befunnit mig i huvudstaden så skulle jag ha varit på Skeppsholmen och lyssnat på saluterandet. Men det är jag inte. Jag är i Svabensverk.
Kungafamiljen intresserar mig knappt alls, det är den konstitutionella grejen som är intressant.
Den 25 september 1973 avled Gustav VI Adolf. Jag satt i bussen på väg hem från Rättviksparken och klockan var sisådär halv två på natten. Konungen hade avlidit i halv niotiden, men det visste ju inte vi. Vi var i parken och skulle förverkliga våra drömmar.
Jag var femton år och hade väl hoppats att jag skulle bli ihop med någon får jag anta.
Det blev jag inte.
I alla fall, stämningen i bussen på väg hem kunde variera beroende på utfallet av kvällen. Generellt kan man säga att den alltid var en smula däst och alla befann sig på en glidande skala mellan halvfylla, redig berusning och baksmälla. De som inte redan gett upp flexade mellan sätena i hopp om att hitta en hugad partner, så där i sista minuten.
Plötsligt skruvar chauffören upp ljudet på radion och vi nås av budskapet att Gustav den VI Adolf avlidit.
Det blev dödstyst i bussen.
Sedan reste sig en av de fulla resenärerna och höjde sin burk med mellanöl klass 2 B och sluddrade med högtidlig stämma ”Konungen är död, länge leve konungen”. Vi skålade med varandra och var tagna av stundens allvar. Hånglandet kom av sig och stämningen i bussen var högtidlig hela vägen till Falun.
Kronprinsen, Tjabo kallad, tog över tronen samma natt och blev Carl den XVI Gustav. Året innan hade han träffat Silvia och resten vet ni.
Dagen efter var det val till riksdagen.
Socialdemokraterna vann, för det gjorde de alltid på den tiden. Än så länge får jag väl tillägga, för Centern var på frammarsch under Fälldins ledning och den tydliga kampen mot kärnkraft. Men Olof Palme satt kvar som stadsminister.
Nyss hade det så kallade Norrmalmstorgsdramat fått sin upplösning. Ett gisslandrama iscensatt av Clark Olofsson som fått ett mediepådrag utan dess like. Helt unikt i ankdammen här uppe i norr. ”Sånt här händer inte i Sverige” sade man.
Ja, det var mycket på gång i den vevan som ni hör.
Nåväl, jag börjar blogga därför att jag tycker om att läsa dotterns blogg. Jag gillar att läsa vad som rör sig i hennes vackra huvud och kanske kommer hon att tycka om att läsa det jag skriver. Kanske rentav någon mer kan finna nöje i det.
Nu kan det bli så att jag lägger ner efter en vecka. Ingen aning. Jag har skrivande som levebröd och det kan komma att kännas som att det blir för mycket. Skrivande alltså. Vi får se.
