svabensverk

 

Den här bilden har valsat runt på fb några dagar.

Kul? Nej.

Föreställ er hur det skulle vara om det handlade om en "useless" kvinna. Inlägget skulle anses som stötande, kränkande och ett exempel på diskriminering.

Hur kan det komma sig att det är helt ok, rentav legitimt, att i olika sammanhang skildra män på det här sättet?

Respekt måste vara ömsesidig.

Bilden är i mina ögon inte bara respektlös utan också smaklös.

Minus tio imorse följt av en solig toppendag. Både åsnan och hästen fick ut och röra på sig och jag fick vittring på vår. För första gången på några ser jag fram emot vår och sommar.
Jag är hemma igen, hemma i Svabensverk.
Min vän Eva hittade denna lilla blomma idag, på järnvägsvallen i Falun.

Tussilago farfara är det latinska namnet.
Min Rolf kan namnen på ungefär tvåhundra växter. På latin. I alla fall påstår han det och jag tror honom. Någon gång har jag tänkt att det kanske bara var ett marknadsföringstrick.
Den dag i maj vi träffades, uppe på Grejsans fädbod, så pekade han ut en massa blommor och namngav dem.
Sedan läste han en dikt för mig, rätt ur minnet, det var Barfotabarn av Ferlin. Han sade att han gärna lyssnade på Wagner, målade i olja och så hade han matsäck med sig. En god sallad med lufttorkad skinka, oliver och sånt jag gillar. Men det visste ju inte han.
Någon dag senare kom han upp till fäboden igen, nu hade han med sig rödvin och rosor.

Det har gått några år nu.
Ibland brukar jag testa honom. Pekar ut någon växt och frågar vad den heter på latin.
Han bommar sällan. Han håller måttet, min Rolf.

Det finns inget samband mellan dessa händelser, det råkade bara bli så. Det ena är en historisk händelse, det andra inte. Eller vad vet man?

Jag är intresserad av historia och monarkin är en del av vårt kulturarv.  Sverige har varit ett kungadöme så länge som landet funnits i sin nuvarande form och att det fött en arvinge till tronen är en stor sak, sett ur den aspekten. Hade jag befunnit mig i huvudstaden så skulle jag ha varit på Skeppsholmen och lyssnat på saluterandet. Men det är jag inte. Jag är i Svabensverk.

Kungafamiljen intresserar mig knappt alls, det är den konstitutionella grejen som är intressant.

 

Den 25 september 1973 avled Gustav VI Adolf. Jag satt i bussen på väg hem från Rättviksparken och klockan var sisådär halv två på natten. Konungen hade avlidit i halv niotiden, men det visste ju inte vi. Vi var i parken och skulle förverkliga våra drömmar.

Jag var femton år och hade väl hoppats att jag skulle bli ihop med någon får jag anta.

Det blev jag inte.

I alla fall, stämningen i bussen på väg hem kunde variera beroende på utfallet av kvällen. Generellt kan man säga att den alltid var en smula däst och alla befann sig på en glidande skala mellan halvfylla, redig berusning och baksmälla. De som inte redan gett upp flexade mellan sätena i hopp om att hitta en hugad partner, så där i sista minuten.

Plötsligt skruvar chauffören upp ljudet på radion och vi nås av budskapet att Gustav den VI Adolf avlidit.

Det blev dödstyst i bussen.

Sedan reste sig en av de fulla resenärerna och höjde sin burk med mellanöl klass 2 B och sluddrade med högtidlig stämma ”Konungen är död, länge leve konungen”. Vi skålade med varandra och var tagna av stundens allvar. Hånglandet kom av sig och stämningen i bussen var högtidlig hela vägen till Falun.

Kronprinsen, Tjabo kallad, tog över tronen samma natt och blev Carl den XVI Gustav. Året innan hade han träffat Silvia och resten vet ni.

 

 

Dagen efter var det val till riksdagen.

Socialdemokraterna vann, för det gjorde de alltid på den tiden. Än så länge får jag väl tillägga, för Centern var på frammarsch under Fälldins ledning och den tydliga kampen mot kärnkraft. Men Olof Palme satt kvar som stadsminister.

Nyss hade det så kallade Norrmalmstorgsdramat fått sin upplösning. Ett gisslandrama iscensatt av Clark Olofsson som fått ett mediepådrag utan dess like. Helt unikt i ankdammen här uppe i norr. ”Sånt här händer inte i Sverige” sade man.

Ja, det var mycket på gång i den vevan som ni hör.

 

 

Nåväl, jag börjar blogga därför att jag tycker om att läsa dotterns blogg. Jag gillar att läsa vad som rör sig i hennes vackra huvud och kanske kommer hon att tycka om att läsa det jag skriver. Kanske rentav någon mer kan finna nöje i det.

Nu kan det bli så att jag lägger ner efter en vecka. Ingen aning. Jag har skrivande som levebröd och det kan komma att kännas som att det blir för mycket. Skrivande alltså. Vi får se.